Atlantis

Så långt ögat kan nå har växten brett ut sig, runt husen, träden och buskarna. Den äter sig igenom allt annat som växer på ön, får träd och buskar att svartna och dö. Mitra, en av dem som bott här längst, vet att det snart är dags för blommans frökapslar att mogna och sprida sina trådar och frön i vinden.

Atlantis är en bok om plats och invasion, vänskap och uppbrott om det som avlöser och tränger ut.

Vad händer med dem som blir kvar när andra lämnar?

(Ordfront, 2024)

På en avlägsen ö någonstans i det yttre havsbandet har sidenörtens kapslar just börjat mogna. Mitra vet att de snart ska lossna och sprida sina trådar och frön i vinden. Runt henne, så långt ögat kan nå, har växten spridit sig. Runt husen, träden och buskarna. Ingenting hindrar den här, den är platsens erövrare, vacker och obarmhärtig i sin framfart.

På ön som en gång varit ett forskningscentrum har en grupp människor slagit sig ner. De har packat sina saker, lämnat städerna och börjat om. De är pionjärer, flyktingar, nybyggare. En del har kommit för drömmen att odla och leva i ett litet sammanhang, att få vara någon utan bagage, ny i andras ögon. Hos andra ligger lockelsen i kroppsarbetets värk och glömska, det som upplöser livets tröghet och motstånd.

Med tiden har gruppen av människor först blivit fler, sedan allt färre. Mitra är en av de som stannat kvar, delvis tack vare vänskapen med Sabine som för henne länge var ett slags veck i tiden, en vänskap som förändrade och öppnade henne för tillvaron. När vi möter Mitra har det gått två år sedan dagen då Sabine lämnade ön. Hur är det möjligt att en enda händelse kan få så djupa konsekvenser för våra liv? Hur formas vi av vår längtan efter en plats vi brutit upp ifrån? Och ute på heden jämnar sidenörten alla hinder och lämnar plats för vinden att sprida sina frön.