Petter och Eugenia

Petter och Eugenia 1899 – Nu får det vara nog. Inte en dag till jag arbetar hos den där överjästa bondjävulen. Eugenia hade fått nog. Petter som gick och slog hö med lien, vände sig hastigt om och tittade på Eugenia som traskade bakom honom och räfsade ihop höet. – Det gör så ont bakåt ryggen, jämrade hon sig. Eugenia hade smärtor i magen och måste lägga ifrån sig höräfsan och sätta sig ner i gräset för att vila. Petter ställde sig på knä bredvid henne. Över hans axel kunde Eugenia se att husbonden närmade sig med bestämda steg. – Här passar det sig inte att man redan på förmiddagen sitter och tar igen sig. Ser ni inte att det är regnmoln på himlen. Nu rappar vi på. Slöa får ni göra när det blir dags för kafferasten! Petter höll hårt i lieorvet. Hans knogar vitnade. – Eugenia mår inte bra, sa han och stirrade djupt in i bondens ögon. De bar på en hemlighet, Eugenia var gravid – Sitt en stund du, Eugenia. Jag jobbar för oss båda, sa han självsäkert och gick trotsigt tillbaka till jobbet. Han kände en frustrerande ilska och ett hat mot bonden. Eugenia sneglade på bonden, reste sig och började räfsa igen. Kräktes i smyg, räfsade och kräktes. Hon var spänd i varenda muskel. Hon ville ta lien och slå av bondens huvud och sen se det rulla utför slänten, ner i den djupa sjön. Solen stod högt på himlen. Husbonden låg som vanligt och snarkade en bit bort i det gröna gräset. Eugenia blängde på hans feta mage som rytmiskt rörde sig upp och ner.