Jag håller tiden

Åsa Grennvall tillhör våra bättre serieskapare, och hon fick stor och välförtjänt uppmärksamhet för sitt förra album Deras ryggar luktade så gott (2014). Det albumet var självbiografiskt inspirerat men filtrerades genom fiktion. Jag håller tiden är däremot rent självbiografiskt, Grennvall använder sitt eget namn och sin faktiska verklighet. Ändå är det ett slags fortsättning eller kanske epilog till Deras ryggar ¿ och utan att ha läst denna kan det nog vara lite svårt att riktigt förstå vad som pågår mellan jaget Åsa och hennes far. Åsa kämpar för att skapa en vettig, god relation mellan sin pappa och sina barn, men det går inget vidare. Pappans svala ointresse för dottern omfattar väl egentligen inte barnbarnen, men hamnar ändå i vägen. Samtidigt värmer det att se att Åsa har sitt eget fina familjeliv.