Lomjansguten

Lomjansguten, huvudpersonen i Lars Anderssons bitvis drömspelsartade kortroman, var en spelmansvirtuos från Värmlands finnskog i mitten av 1800-talet. Sin omgivnings odugling och en lång rad spelmäns läromästare, Ole Bulls elev i nationalromantikens Kristiania, en konung och en drömmare, nu på hemväg efter sju svåra år i rallar-och flottarlag och som restaurangmusiker i träbaronernas nya tid. Någonstans här på skogen högg han som barn in sitt ansikte i en trädstam... När mycket sent i sitt liv Per Jönsson Lumiainen, Lomjansguten, närmade sig sina hemtrakter efter den sista, långvariga arbetsvandringen uppe i norrlandslänen tyckte han sig vid ett tillfälle möta ett dopfölje från mer än sexti år tillbaka i tiden, på hemväg från Gräsmarks kyrka: hans far Jöns Persson, modern Annika Haukarud, även morföräldrarna Maris och Isak Mattis Ikoinen, bärande på hans syster, två år före hans egen födelse. De passerade förbi honom utan att hälsa eller stanna. Han var då troligen omtöcknad av trötthet eller feber. Han befann sig i en skogstrakt där han när som helst kunde stå inför en människobild, ett ansikte, inhugget i ett träd... Nu togs han in i nästa inbillning, nej han mindes vad han hade hamnat bland för slags folk. Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var människor som hade dött i skogen före sin tid. De blev då fastklämda mellan två korsvuxna träd, när träden rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkänna med sina jämmerläten. De talade, de omvridna, den ena efter den andra. -Han bär på nånting den där, som han har byltat in. -I skinn. Kan vara många saker det. -Kan vara en syster. Kan vara en yxa. -Kan vara en fiol om man känner rätt igen personen.