Psykodrama

I entillfällig lokal har den manlige terapeuten sin mottagning. Det är en lägenhet där flygplanen syns genom fönstret, barn ibland hörs från innergården. Terapeuten tar emot en kvinna. Hon kommer dit. De sitter mitt emot varandra. Ofta har hon blus och byxor på sig, någon gång en klänning. Ärmarna går alltid långt ner mot handen och hon brukar ha en sjal i halsen. Sin väska placerar hon på golvet bredvid stolen. De talar om hennes minnen, kanske lider hon av en minnesförlust. I möten vars yttre ramar är givna, en timme varje gång, mitt emot varandra i ett neutralt rum i en lägenhet, samtalar mannen och kvinnan. Ibland sitter de bara tysta. Hon berättar om branden som tog hennes make och två söner. Det lilla som hon minns från händelsen. En morgonrock. Trädgården utanför huset. Att hon såg någon bland träden. Psykodrama fångar det gastkramande i ordens makt. För att ett samtal ska kunna äga rum krävs minst två personer. Men sen, hur samtalar man? Hur vet man vem som leder vem, vad som är upplevelsen av samtalet och vad som verkligen sägs? Psykodrama är en balansakt, en pardans där läsaren inte kan urskilja vem som för. Är det mannen, eller är det kvinnan? Med Psykodrama fullbordar Magnus Dahlström sin löst sammanhållna trilogi som inleddes med Spådom, följd av Sken. En trilogi om människors utsatthet.