Keskustelu

PS

28.5.2015

Lena Andersson, svensk journalist och författare, vann Augustpriset 2013 med sin roman Egenmäktigt förfarande. I uppföljaren Utan personligt ansvar (2014) är huvudpersonen, poeten och filosofen Ester Nilsson tillbaka med en ny kärleksångest.

Det finns en viss logik i att Andersson återkommer till temat i form av samma fiktiva person: tankar och handlingar som leder till emotionella misslyckanden blir ofta ett mönster som kan vara livet ut.

Denna gång heter föremålet för Ester Nilssons kärlek Olof Sten, en gift skådespelare som inte tycks veta vad han vill. Eller egentligen vet han; vid flera tillfällen säger han åt Ester att han är lyckligt gift och inte kan erbjuda henne annat än ett hemligt förhållande. Emellanåt besvarar han Esters känslor, emellanåt glider han undan och blånekar att de över huvud taget har ett förhållande. Det som håller henne kvar i eländet är förstås hoppet om att Olof ska ändra sig och lämna sin fru. För ibland ser det faktiskt ut så, inte sant? Esters liv blir ett enda försök att förstå Olofs avsikter och motiv, men på samma sätt som med den likaså undanglidande Hugo Rask i Egenmäktigt förfarande förvrängs hennes resonemang hela tiden av hennes egna känslor.

Den som även läst den första boken om Ester Nilsson kan inte låta bli att ställa frågan: varför händer detta på nytt? Varför låter sig Ester plågas av dessa män? Har hon ingen självrespekt? Och varifrån hittar hon dessa reptiler till kulturmän som torterar henne med sitt velande och verkar förstummande oförstående inför hennes ångest? Män som dessutom på intet sätt uppnår hennes intellektuella eller emotionella nivå, är oärliga och fulla av sig själva?

Det som gör den i princip banala och smörjiga handlingen till en ovanligt läsvärd bok är förstås Anderssons träffsäkra, ironiska och grymma analys av kärleken och dess villkor, samt Ester Nilssons intressanta person. Ester är postfeministen som anser att hon i själva verket ”tar för sig” – hon kan inte se sig som ett offer eller ojämlik i förhållande till Olof, trots att största delen av hennes väninnor tolkar situationen på ett annat sätt. Men som mänskligt är ignorerar Edith tråkmånsarna och söker bekräftelse hos den väninna som är mest positivt inställd till förhållandet.

Existentialisten Ester tycks leva i en idealvärld där alla självförvållade förhinder mellan individen och ett gott liv är undanröjda och den fria viljan råder. Problemet är att alla inte är så fria som hon föreställer sig – inte ens hon själv. Olof kan inte släppa taget om sin hustru, kan tydligen inte ens tänka tanken – av orsaker som för Ester förblir ett mysterium – han borde ju, om han älskar henne! Ester i sin tur är fri att välja sin kärlek men är fånge i sitt behov av att vara älskad. Livet går hårt emot Ester Nilsson, som i sin kärlekstörst är den mest livsbejakande varelse man kan tänka sig, åtminstone i sina egna ögon. I verkligheten sopar hennes monomaniska kärlek glatt golvet med alla andra möjligheter som livet kunde erbjuda.

Likt sin föregångare är Utan personligt ansvar snabbläst utan att vara ytlig. Det är en bok som läses med hjärtat i halsgropen. Händelserna skrider fram med raska tag, och inga reflektioner kring varken det förflutna eller framtiden framförs. Fokus ligger på Esters tankar och handlingar här och nu, med knivskarpa beskrivningar av den emotionella turbulens som var och en kan känna sig igen i, även om det kanske aldrig urartat sig på samma sätt som för den envisa Ester. Det logiska, hårresande men bara delvis katarsiska slutet ger en fingervisning om att detta kanske inte förblir det sista vi får läsa om Ester Nilsson, som förvisso förtjänar en trilogi – kanske till och med en opera med förtecken av en grekisk tragedi!