Steinby, Gunnel

Framför allt blev lönnarna ett med årstidens skiftning när skolan börjat på hösten. Där jag stod i morgonbönen i stora salen i åtta månader under nio års tid med utsikt mot esplanaden utanför, iakttog jag höstens glid över i vinter på lövens växlande färgskala.
Till en början dominerade det gröna, med spridda inslag av gult. Sedan tog det röda vid: löven blev grannare, ännu grannare, för att slutligen, frostnupna, dala till marken lagom till mamma Augustas födelsedag. De singlade ner på sina långa stjälkar och samlades först långsamt, sedan i allt snabbare tempo, i lager på de vitfransade gräslindorna och slutligen i tjocknande högar på sandgångarna.
På den tiden var man klädd i snörkängor med höga skaft och till yttermera visso galoscher. Men så här på hösten gjorde de nytta. Bladen var ofta fuktiga, och det var bland det roligaste som fanns att kava sig fram bland de knastrande löven, driva dem framför sig upp mot kängskaften och njuta av prasslet och färgerna. Tiden för den leken blev aldrig lång. För när träna stod tillräckligt nakna kom en härskara av gummor med räfsor och krattade ihop dem till ännu större högar. Sedan kom gubbar med häst och kärra för att köra iväg högarna. Men det kunde hända att en höststorm hann emellan och rev upp anhopningarna så att löven virvlade åt alla håll. Det var lustigt att följa enskilda lövs vinglande luftfärder innan de landade på marken igen och ofta på vår trottoar. Där kunde bli en tjock valk av löv, som lika ofta blev liggande som bortsopad av gårdskarlen.

(Under esplanadernas lönnar 1980)