Helsingius, Torsten

OTTO HADE TRÅKIGT. Han var inte missmodig, nedstämd, tvärtom, han var ytterst benägen att ha roligt, att uträtta någonting, men just hans nya verksamhetsbegär gjorde att de döda sommardagarna i hans lilla stad blevo honom ännu mera trista och förhatliga. Och dock utnyttjade han samvetsgrant alla möjligheter till glada intryck. Han konstaterade gärna, att björkarna som kantade stadens huvudgator verkligen voro vackra och att det varit betydligt oangenämare om de inte skjutit sina vita stammar ur gatans grusblandade jord; han insåg nog att esplanaden, där han stundom satt om eftermiddagarna, onekligen var anslående med sina friska, välklippta gräsmattor, över vilka förnäma gamla silverpopplar kastade skugga; han förnekade ej heller, att den dekorativa telegrafchefens ryttmästarsilhuett på den vanliga bänken invid kiosken var något att låta ögat dröja vid; han erkände utan vidare att den skimrande ån i stilla kvällar var ägnad att stämma sinnet för lyrik; han gick så långt att han medgav att frivilliga brandkårens knubbiga onsdagsövningar på torget var en sensation av rang - men allt det där kunde han redan, och numera var han rädd för att låta dagarna resultatlösa glida sig ur händerna, ty han visste att livet hade värden som det lönade sig att vinna och att man fick skylla sig själv om man försuttit fataljerna.